Något gnager mannen som sitter där på bänken, alldeles ensam, i septembereftermiddagen. Ser honom ofta sitta där, på samma ställe, på den där bänken. Jag säger hej i vanlig ordning men ingenting mer. Jag kan se att tårar bryter fram ur hans stora ögonvitor. Vad kan det vara? Vad kan det vara som gnager i hans själ. Vem är han, egentligen? Vad fattas honom? Jag kan väl inte veta om jag inte frågar! Fortsätter hemåt. Till mitt och de mina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar