2 september 2015

I kontrasternas välfärdsland

För att bespara er tid, kära läsare, fattar jag mig kort beträffande sommarledigheten. I en slags intensiv avspändhet, konstaterar jag att allting förflöt oklanderligt. En resemeny som bestod av ett par skandinaviska utflykter med inte alltför mycket solgass. Men, att resa i fredlig planenlig tid med förbokade hotellrum är få förunnat, sa jag till mig själv, härförleden, där jag stödd på armbågarna på ett räcke, i den sena kvällstimmen, stod och blickade ut över ett torg som på bara några minuter befolkades av skugglika silhuetter, fullastade med Ikeapåsar och svarta sopsäckar.

Och väl tillbaka i den lilla vrå av världen, i en avkrok som stavas Stockholm, i de sista skälvande stunderna av sommaren, när solen blygt tittar fram mellan trädtopparna, i månadsskiftet augusti–september, när vi redan så smått börjar sukta efter nästa års Allsång på Skansen, tassar jag i de redan upptrampade spåren och skrapar försiktigt på uppluckrad fasad. Skeendet i samhället är bekymmersamt och de värsta farhågorna besannas. Och pannan försätts i djupa veck, i kön utanför korvkiosken.

Tre tjejer i 11–12 års-åldern åker rulltrappa på en tunnelbanestation i Söderort. De blir verbalt ofredade av en herreman. Ingen kommer till undsättning, vare sig åt det ena eller andra hållet.  Nere vid Coop, en förstaserve därifrån, blir en kvinna bespottad och slagen av ett gäng brölande tonårspojkar. I en förort bränns en tillfällig boning ner till grunden. Inne på en restaurang passerar ordharangen ”vissa folkslag är minsann felknullade” med axelryckningar och tystnad. Och ovanpå allt detta, den digitala hatvåg som formligen översvämmar oss, något som främst vuxna män sysselsätter sig med utan att ens skämmas.

För ett par dagar sedan uppmärksammade jag en nedgången man sittande på en parkbänk.  Han blottade en högerfot som såg allt annat än sund ut. Svullen fot var väl det minsta bekymret, lät han mig förstå. ”Nej”, som han sa, ”det värsta är ändå ensamheten, den gör mig fullständigt själsdöd men, tack du, för visad omtanke.”

I kvällningen, i kontrasternas välfärdsland, delar jag en uppmaning och ett råd från poeten och författaren Bob Hansson: Kan vi vara snälla nu. För sen dör vi faktiskt.

Inga kommentarer: