Mannen utan minne

Filmmakaren Aki Kaurismäkis Mannen utan minne fick stor genomslagskraft på den internationella filmscenen och många med mig rankar den väldigt högt på våra respektive listor över tio-i- topp-filmer.

Kaurismäki, 58, mottog för nämnda rulle juryns stora utmärkelse vid filmfestivalen i Cannes 2002 och samma år även en Oscarsnominering i kategorin bästa utländska film. Kaurismäki vägrade dock, i protest mot USA:s Irakpolitik, att infinna sig vid galornas gala i Los Angeles vilket fick som påföljd att han brände sina chanser att vinna i nämnda kategori.

Den egensinnige och ständigt bolmande finländaren har en lång rad prisbelönta filmer på sitt cv och undertecknad kan stoltsera med att ha sett de flesta. Kaurismäki har länge varit av en husgud för min del.

När jag blev varse om att filmen skulle sättas upp som teaterpjäs på Dramatens Lilla scen (premiär 5 mars 2015) kunde jag inte dölja min svindlande förtjusning. Jag kände mig som ett litet barn som knappt kunde bärga mig inför lördagsbesöket i godisaffären. Samtidigt, mitt i all eufori, förnam jag en känsla av skepticism: går det att anslå den lågmälda tonen, det typiskt finska, som är utmärkande och ett slags varumärke för Kaurismäkis verk, på scen, dessutom på svenska? Med facit i handen: ja. Alldeles utmärkt.

Och för er som inte känner till storyn kan jag i korta ordalag bjuda er på en liten aptitretare, nudda lite vid innehållet: Huvudpersonen anländer till ett nattligt Helsingfors, blir svårt misshandlad och förlorar sitt minne och sitt namn. Personen, i det här fallet V, börjar på ny kula i utkanten av den finska huvudstaden, i en containerby, bebodda av trashankar, som inte på något sätt tappat tron om en ljusare morgondag.

Filmen/teaterpjäsen är ett samtidsdokument anno 2015, tycker jag. I en tid när klyftorna ökar, där människor marginaliseras ut i periferin, blir bespottade skuggbilder i tillfälliga baracker, långt utanför de putsade fasaderna, där varje dag är en ständig kamp för att på något sätt uppbringa ett uns av värdighet, i ett alltmer hårdnande klimat, i ett land, som t ex Sverige, där diskussioner förs om att kriminalisera tiggeriet. Och som i V:s fall, vad gör det med en människa när han tappar minnet, förlorar sin identitet, är papperslös, ja, helt nollställd. Var finns hjälpen? Är det någon som bryr sig?

Avslutningsvis lånar jag regissören Nadja Weiss ord, hämtade ur programbladet, där hon säger: ”Jag tycker att Kaurismäki vill påminna oss om att vem som helst kan hamna utanför samhället, det kan hända ganska lätt, mycket lättare än vad vi kanske tror. Att däremot ta sig tillbaka igen, genom byråkratins spindelnät, det är betydligt svårare.”