Det går utför

"Det känns sorgligt att det har blivit så här dåligt." Den förre backhopparen Staffan Tällberg som hade några fina år i slutet av 80-talet om att det, som vanligt, inte fanns några blågula inslag i startlistorna när tysk-österrikiska backhopparveckan (tyska: Vierschanzentournee ) inleddes i stora backen i Oberstdorf i går. Tysken Freund vann.

Jag skriver helt under citatet av Tällberg men tänker givetvis med blåvita röda ögon. Finsk backhoppning är för tillfället i en ytterst djup svacka. Därom råder inget tvivel. Har det varit några framgångar överhuvudtaget under 2015? Tror inte det. 2014? Och inte året innan heller så vitt jag minns. I gårdagens tävling i Oberstdorf kvalade endast Ville Larinto in till huvudtävlingen. Han ville mycket men blev utslagen från andra omgången, slutade som 40:e man. Ahonen, 38, är inte på plats på grund av sjukdom.

Backhopparveckan fortsätter i morgon, alltså på nyårsafton, med kval till Garmish-Partenkirchen och dagen därpå, på nyårsdagen, huvudtävlingen. En dag för hopp- och backfulla.

Fotnot: Janne Ahonen är den som vunnit tävlingen (backhopparveckan alltså) flest gånger med sina fem segrar (1998/1999, 2002/2003, 2004/2005, 2005/2006 och 2007/2008). Wirkola und Recknagel är de som har vunnit tävlingen tre år i rad (1966/1967, 1967/1968 och 1968/1969) och (1957/1958, 1958/1959 och 1960/1961).

Ännu en matkanal

Ryggar

Nu är det bara ett par dagar kvar och jag gör som med filmen: bjuder er på en tillbakablick av min alldeles egna bokskörd. Som ni har väntat. För tillfället är jag mitt uppe i Harper Lees Dödssynden (To Kill a Mockingbird) som kom ut 1960 i USA. Ni har kanske läst den? Boken skapade rubriker eftersom hon i den skriver om rasism och fördomsfullhet, dessvärre fortfarande lika aktuell idag. Förordet till denna utgåva är skriven av Susanna Alakoski. Bara det! Kan man ju läsa om och om igen, faktiskt.

Håll i halsduken. Här är listan:

John Williams - Stoner. Alice Munro - Tiggarflickan. Tommy Körberg - Sjung tills du stupar. Christer Lundberg - I dödens väntrum. Hans Gunnarsson - En jävla vinter. Nadine Gordimer - Breven från Johannesburg. Laila Dahl - Att gå sönder och bli hel igen. Richard Ford - Kanada. Lena Andersson - Utan personligt ansvar. Kerstin Gustafsson - För guds skull. Ilshammar/Larsmo - Utflykter i glömskans landskap. Ola Nilsson - Isidor och Paula. Samuel Beckett - Den onämnbare. Eric Metaxas - Boenhoffer. Patrick Modiano - De yttre boulevarderna. Erik Niva - Utväg: fotboll. William Saroyan - Den mänskliga komedin. M.A. Numminen - Min passion är tango. Patti Smith - Just kids. Margareta Keskitalo - Tabut. Thomas Mann - Doktor Faustus. Jonas Hassen Khemiri - Allt jag inte minns. Jan Jönsson - Stunder av verklighet. Ian McEwan - Domaren. Theodor Kallifatides - Utlänningar. William Maxwell - Hej då, vi ses i morgon.

Va? Ingen Paasilinna? Nej. 2016? Ja.

Those were the days

 

Vad är nu då detta? 1975-1976 såg det inte riktigt ut som om ishockeyn skulle ha någon vidare framtid i Mosedal, Närpes, Finland. Förödelsen var i det närmaste total, men allt ordnades upp genom talko. Målburar och isskrapor mm  svetsades ihop så att svetten lackade, svordomarna ven i luften och snuset rann ner på skjortkragar. Svunna tider men ack så oförglömliga!

 

Ja, på bilden ser ni den då omtalade, ja, det snackas fortfarande om den kan jag tänka mig, långtradarburen, en begagnad släpvagn. Den började tjänstgöra som omklädningsutrymme i Mosedal vid nämnda tidpunkt. Dessförinnan hade den stått vid bilcentralen, om det nu intresserar någon. I Mosedal stod den många år, vete sjuttsingen hur många. Varm och skön i alla fall, men oerhört trång. Jag vill minnas att stanken var outhärdlig där inne. Buren fick vi låna ibland när vi hade ishockey, idrott, på skolprogrammet i lågstadiet.

 

I IF Krafts dress (d-juniorerna) spelade jag/vi utan större framgångar. Har för mig att vi mötte Vasa Sport vid ett tillfälle och inkasserade en kylig 2-34 förlust och det är ju inget jag vill berätta om i den här bloggen. Minnet kan dock svika. Nä, hockey var inte mitt gebit. Jag är bättre på bänken och så har det alltid varit.

 

Nå, IF Krafts representationslag spelade sin första seriematch i slutet av december 1977. För motståndet stod Sports A som vann med 7-1. En hedrande förlust! Och ur matchreferatet läser jag: Kraft gjorde en bra första period trots nästan obefintlig uppvärmning samt en bra tredje och var nära flera reduceringsmål. Krafts mål gjordes av Seppänen på Österblads pass. Seriespelet 77-78 slutade dessvärre i moll.

 

Numera står en fin ishall på området. Hallen invigdes den 28 oktober 1995.

Årets sista likes

Hos frisören

Hos frisören dagen innan julafton. Inte mer med det. Sådant som händer. Ja, jag vet. Jag har en hel del hårstrån på öronen, ser inte klokt ut, faktiskt. Sagt och gjort. Frisören snyggade till, runt flinten, och som pricken på i:et: öronen hårfria. Snyggt.


-"Vill du att jag fixar ögonbrynen också?!"
-"Nej, dom kan du låta vara kvar."

Bioåret 2015

Tiden går rasande fort i väntan på snö. Vi skriver 27:e december och jag tar tillfället i akt och summerar bioåret 2015. Blev ett bra sådant, tycker jag. Eventuellt att jag glömt några rullar men det här får duga. Ja, och än återstår några dagar....

Turist. Mommy. Sune i fjällen. Timbuktu. Svenskjävel. Leviatan. She's funny that way. Amy. Life in a fishbowl. Phoenix. Melbourne. Tjuvheder. A girl walks home alone at night. Taxi Teheran. Mandarinodlaren. Himmel över Havanna. Far from the madding crowd. Avskedsfesten. The imitation game.

Nu under julhelgen har jag betat av några filmer, Tivo, som legat och samlat damm alldeles för länge men det hör kanske inte hit:

The big Lebowski. No country for old men. Någon annanstans i Sverige. Catch me if you can.

Here we go

 

För mig har det berättats att jag liknar mannen på videon - dj:n alltså. Jag blir glad för den liknelsen. God fortsättning på julen.

Lucka 21

Alldeles för enkelt, grymtar någon bakom inomhusträdet. Med andra ord, upp till bevis. Vi kan kalla dagens lucka för en julquiz. Ja, jag tycker vi gör det. Ni får ursäkta men jag tycker att vi gör det. Högtid således att gnugga geniknölarna. Ta en paus i fudge-tillverkningen. Pausa. Plocka fram nötterna och luta er tillbaka en stund.Titta på bilden. Låt den sjunka in. Vem är dessa 2 herremän? Så lika, men ändå så olika.

Korv med bröd

Ishockey. Channel One Cup i Moskva. De finländska spelarna uppträdde både bakfulla och magsjuka i dagens förlustmatch mot ärkerivalen Sverige. Matchen gick till straffar där trollerigubben Linus Omark avgjorde med att lura upp mv Säteri på läktaren för att köpa korv med bröd, toppad med bostongurka.

Sammanfattar turneringen med expertkommentator Mikael Renbergs juliga och eftertänksamma ord:

"Man mognar väldigt olika i olika åldrar."

Lucka 20

Fjärde advent. I tjugonde luckan finner vi ordet Katsa, eller katsegård eller kasse/ryssja. Katsa är ett fångredskap, en typ av bur som används vid fångst av fisk. I Finland finns även namnformerna katiska, katscha och så då katsa.

"Vid vikens motsatta strand ser man några gulaktiga katsjor skymta i vassen."

Kaitsor, förvillande likt katsjor, är för övrigt en by i norra Vörå-Maxmo kommun i svenskspråkiga delen av Österbotten men det kände ni kanske redan till.

- - - -

Gårdagen blev en utsvävningarnas dag. Först familjeunderhållning på Globen Annexet i form av Sune - kaos i fredagsmyset. Med Alling i toppform. Därefter en avstickare till Högalidsgatan där favoritrestaurangen Libanesen ligger. Super!

Min far

I går uppnådde min far den respektabla åldern 87. Han är still going strong. Här ser ni honom ståendes framför Mercedesen. Fotot är taget någon gång i början av 60-talet, ja, kanske rentav 1960. I Kaskö. Årsmodellen på vrålåket återkommer jag till. Det lär vi reda ut i sinom tid. Grattis än en gång!

Spexsavers

Juletid

Nerverna är på helspänn. Ingenting får gå fel. Allting skall klaffa. Förberedelserna har pågått ett bra tag inför den stundande ljushögtiden, i en tid, i ett land, där terrornivå 4 fortfarande ondskefullt glor oss i blossande högröda ansikten. Ja, glöggen ligger som en tät dimma över staden, pepparkaksburkarna rasslar i takt med julmusiken ur högtalarna. I en tid, i ett land, där debatten, stundtals hätsk, delar oss angående julkalendern Tusen år till julafton. Och om bara drygt en vecka klappar Julaftonen på våra kikhålsförsedda dörrar. Tiden börjar bli knapp, blodtrycket skenar iväg, en hel del julklappsinköp återstår, inför ljusets och gemenskapens glädjeyttring. Så ser det ut för oss flesta.

För några dagar sedan hastade jag in, med svetten lackande i pannan och ryggslut, på en av våra större livsmedelskedjor. I förbutiken (spel- och postombud, tobak) passar jag på, inte mycket folk i rörelse denna lördagsförmiddag konstigt nog, att hämta ut en försändelse. I nära anslutning till disken ståtar en finfin kaffeautomat och bäst som det är, där jag ivrigt står väntande på min tur, utspelar sig en dialog, som drar uppmärksamhet till mig, mellan två butiksanställda, jag kastar en snabb blick över axeln och ser dem stå lutande över automaten. Ur funktion, tydligen.

”Det var då det värsta. Vem tror du har lyckats med denna förödelse?”
”Det vet du, det är dom där jävla grisarna romerna, rumänerna, förstås. Frågar du mig så kan de gärna få koka sitt eget kaffe i skogen, hahaha!”
”Jaa, skojaru, skicka iväg dom, hela bunten.”

När jag väl traskar ut därifrån, i min sondering inte en tillstymmelse till rom, på väg till andra uppdrag, med andan i halsen, är jag mest arg på mig själv, chockad över att jag inte tog till orda, ja, att jag inte försvarade dessa av butikspersonalen misstänkta kaffeautomatsmarodörer, romer, som förföljts och diskriminerats av staten och gemene man så länge vi kan minnas. Vad skulle ni gjort i min situation? Är jag en ond människa som lät bli? En hycklare? Jag som anser mig själv vara en god människa.

Att oborstat häva ur sig rasistiska tillmälen verkar vara en dygd i ett Sverige anno 2015 där regeringens beslut om att införa gränskontroller är som att hälla bensin i elden. Vi snackar andrum, för vem? För människor som flyr krig? Varje människa som inte kan leva upp till den svenska sinnebilden, i ett land där svenskhet, vithet, anses som norm, misstänkliggörs. Det här är inget nytt fenomen, men skillnaden är att rasismen som för några år sedan var förpassad till vardagsrummet med fördragna gardiner, till anonymitetens ostbågebesudlade fingrar på nätet, nu har flyttat in i våra offentliga rum och allt, hur tokigt det än låter, passerar utan att någon nämnvärt reagerar, likt mjäll som faller ner på axlarna. Tonläget har vulkaniserats.

I ståupparen Soran Ismails dokumentär Absolut svensk som gått på SVT i tre delar – rekommenderas innerligt – diskuterar han sakligt och i lågmäld ton om åsikter och känslor som sprider rasism och splittar oss. Bilden av ett av världens mest toleranta länder kommer lätt på skam. Vem kan kalla sig svensk? När blir man fullvärdig medlem av en svensk nation?  Soran fortsätter i ett av programmen, i sista delen har jag för mig, med en förhoppning i rösten att, ”Vissa må vara biologiska barn medan andra är adopterade och att behöva bevisa eller hävda sin plats är ofantligt sorgligt. Jag tror att vi alla tjänar på att så många som möjligt i det här landet delar känslan av att vara en del av ett vi.”

Avslutningsvis: en god jul till er alla och glöm nu inte för allt här i världen att griljera skinkan i tid. Annars vore det grymt.

Medmänsklighetens gurkburkar

A) I grunden handlar det om att se sig själv i den andre, att med förnuftet inse att det som sker med dig kan också ske med mig. Medmänsklighet är inte en känsla som  kan kopplas på eller av - det är resultatet av en tanke och ett beslut - Elisabeth Åsbrink , torsdag 10 december.

B) 7-15 i halvtid. Fullständigt överkörda av danskorna. 19-26 till slut. Nä, som sagt. Gårdagens åttondel i handbollen blev aldrig någon egentlig kamp. De dubbla gurkburkarna med rundgång uteblev. Blev inte ens halv burk, snarare tomgång. Nu är det bara att spotta i nävarna och se framåt. Danmark vidare.

Lucka 13

Bakom lucka 13 döljer sig en riktig finne.

Knorra den som Thorsson

"Nathalie Hagman är värd entrébiljetten i sig", utbrister expertkommentator Per Johansson, på kanal 5, den tidigare landslagscoachen för det svenska handbollslandslaget, som han förde till EM-brons 2010.

Håller med. Hon är spektakulär på många sätt. Nathalie vågar utmana, försöker sig på det där lilla extra och lyckas för det mesta. Snabb i fötterna. Vänsterhänt, avig. Används som högersexa och högernia. I rörelsemönstret påminner hon en hel del om Johan Petersson, som firade stora triumfer under sin landslagskarriär. Sen att hon knorrar in mål likt en annan Pierre Thorsson gör ju inte saken sämre.

Imorgon kväll väntar Kuba i gruppspelet. Hagman bjuder säkert på något cirkusnummer. Ja, jag har blivit handbollsfrälst på äldre dagar. Är dock inte på plats i Danmark. Sitter fastnaglad i soffan. För drygt en vecka blev det ett besök i Eriksdalshallen, herrhandboll, Bajen-Skövde. Vilket tryck. Sicken stämning. Fart och fläkt. Revbenen flög åt alla håll och fotstukningar gick parad. Inget gnäll. Tjong i karamellen.

Sjuans lucka

I serien Lika som bär eller Look-a-likes fortsätter vi som om ingenting hade hänt. Nej, vi skriver sjunde december och öppnar helt sonika lucka, ja, helt rätt, numero sieben.

Två giganter som synes. Dessa herrar behöver ingen närmare presentation. Sir James Paul McCartney till vänster, basist och låtskrivare i erkänt framgångsrikt band. Herren till höger är följaktligen Pelle Karlsson ( eg. Per-Olof Nils Carlsson), kristen sångare. Alla känner väl till hans Han är min sång och min glädje.

Om ni kollar i skivbackarna hemma har ni antagligen plattor av och med snubbarna i fråga....

Minneslucka 6

Lågvattenmärke. Ständigt denna häxjakt på kungen. Först kom ju den där boken Carl XVI Gustaf - den motvillige monarken (av Sjöberg, Rauscher och Meyer) där han framställs i mycket dålig dager. I den påstås det att kungen skulle ha haft ett utomäktenskapligt förhållande, i vilket utbyte av kroppsvätskor skulle ha förekommit, med artisten och kaffeflickan Camilla Henemark.

Och nu detta, till råga på allt. Kalabaliken!  Kungen har inte alla hästar hemma d v s att han inte är vid sina sinnens fulla bruk. Lämna monarken i fred för en gångs skull. Låtan va.

Synonymer: inte ha alla bestick i lådan, inte ha alla indianer i kanoten, inte vara den vassaste kniven i lådan, inte full duplex på anslutningen, det är inte skottat hela vägen fram.

En finsk variant: ei ole kaikki muumit laaksossa (inte alla mumintroll i dalen)

För Sverige - i tiden.

Återvändandefrågan

Regnet smattrar mot fönsterrutan. December. Lördag. Tidig morgon. Vänder mig om och tittar bekymrat ut. Jag vet. Helga(t) varde dess namn.  Inget jag vurmar för. Och snart skall snön ligga djup på marken, istappar från takrännor. Julkommersen är i full gång. Känns avlägset, sommaren, när jag barfota gick i sommarens sand och kände vinden smeka min kind. Nu är det en robotdammsugaren som är i ropet och på tapeten.  Suger.  Bron är stängd, kanske det går över men knappast. Nu är det vi och dom. En fråga jag återvänder till: Återvändandefrågan. Känns allt bra?

Minneslucka 4

Fredagkväll. Ni ser rätt! Carl-Ingemar Perstad. Han grundade mycket populära Trafikmagasinet och ledde programmet i hela 24 år. Vi kom - av någon outgrundlig anledning - att lyfta fram honom vid fikabordet på jobbet. Har för mig att han kom på tal om potentiella julvärdar i tv:n men jag är inte 100.


Nåväl. Den gode Perstad jobbade stundtals för tre pers. Med andra ord full sula mer eller mindre dygnet runt. Han brände ut sig kan man lugnt säga. Ja, han var producent, programledare och reporter för nämnda magasin. Allt i ett. Under det sista året hade han 1485 övertidstimmar! 2002 fick han kicken eftersom han testkörde bilar på sin fritid.

Till återvinningen

Gendron and Nolet

Efter en kopp kaffe på maten så är jag på banan igen. Och lådan är framme, det grävs. Pannan i djupa veck. Jag tar googeln till hjälp och får kött på benen, råg i ryggen och stor dos andrum. Halleluja.

Left - Jean-Guy Gendron, left winger. Hans karriär varade i tjugo år, 1954-1974. Han spelade för New York Rangers, Boston Bruins m fl. WHA: Ouebec Nordiqus.  81 bast.

Right - Simon Nolet, right winger. 10 Säsonger i NHL- Stanley Cup-vinnare 1974 med Philadelphia Flyers, vinst över Bruins med 4-2 i matcher.  Ingick i laget som kryllade av stjärnor såsom Parent, Schultz, Barber och Clarke. 74 vintrar.

Det om detta. Locket på.

Kväll

Jag följer kvällen med ögonen. Se där! En undergång.

Zak Tell

Jag mötte Lassie, typ. Kusligt och märkligt minst sagt. Innan jag gick in i affären i Västberga, det här hände bara för några timmar sedan, stängde jag av Spotten och albumet Flow, med Fläskkvartetten, ett album som jag rankar väldigt högt i mina öron. Hann inte många meter där inne förrän jag fick syn på en för mig välbekant herreman. Och visst, jag fick det bekräftat för mig, frågade honom nämligen, "visst är det Zak Tell i egen hög person?". Positivt svar.

"Haha, den där har ju många år på nacken den, men visst är den fruktansvärt bra fortfarande, inte bara för att jag är med på den", svarade han glatt och lite chockad.

Zak Tell är sångare och frontfiguren i rapmetallbandet Clawfinger. Bandet beslöt dock att lägga ner i sin verksamhet sommaren 2013.

PS! Tell rappar på låten Possessed på Flow från 1993.

Ingen jul utan Ernst

Andrumsfrågan

Han kom. såg och segrade. Zlatan var tillbaka där han en gång startade sin karriär. Och det blev aldrig något snack om vilket lag som skulle bärga hem trepoängaren. På en kylslagen arena, där inramningen värmde, gjorde Mästaren och hans lärjungar lite som de ville i den upphaussade matchen.  Hemmalaget hade inget att sätta emot. Stundtals kattens lek med råttan.

MFF är inte bättre än så här och PSG är bättre än jag hade förväntat mig. Kanske det är PSG:s och den svenske kungens, fotbollens Avicii, tur nu i CL-sammanhang? Med di Maria i laget har laget dessutom fått en ny dimension i sitt spel. Och Cavani och Zlatan verkar ha rökt fredspipa med varann. Bådar gott. Tror ändå på Barca i slutändan!

MFF, då. Laget möter Real borta i sista gruppspelsmatchen. Sannolikheten att Hareides pågar skall knipa en poäng på Estadio Santiago Bernabèu-stadion är lika stor som att den svenska regeringen plötsligt skall ändra sin ståndpunkt i "andrumsfrågan".

Måndagens bil

Måndagens lika som bär

Småplock igen

Filmtips

Jo. Nyligen bockade jag av Peter Grönbergs imponerande långfilmsdebut Tjuvheder som tog mig med storm. Tjuvheder handlar om utanförskap, om ett parallellt liv utanför lagens råmärken, bland knarkare, alkisar, utförsäkrade människor som ständigt är på flykt från polis, myndigheter och tillvaron. Ja, hur ser livet ut för individer som inte kan leva upp till rådande normer i vårt samhälle. Vad blir konsekvenserna när du inte kan betala räkningar, barnen tas ifrån dig och när ingen hjälp finns att få och den tärande känslan av att ständigt bli förbigången och förbisedd äter upp dig inifrån? Vad gör du, då? Är det din egen förbannande skyldighet att ställa allting till rätta igen? Vad är ett liv värt när allting rämnar? Grönbergs debut är av den anledningen högst aktuell i dagarna, där grupper ställs mot varandra, där människor är på flykt och boenden bränns ned som spön i backen.

Ni har kanske redan sett den?! Om inte, se den. Själv är jag inget större fan av svenska filmer men den här kan vi gott se.

Smågodis

Samma luft

Lyckokänslan spred sig igenom den kvava och varma salen. Det var lättare att andas nu eftersom vi rensade luften. Dörrar öppnades. Vi talade samma språk. Visades det sig.

Det växte fram en värme, kärlek och respekt. En stark vänskap. Med människor. På nolltid. Från början kände jag inte dessa själar men insåg efter en stund, att avståndet oss emellan är litet, oerhört litet. Vi är av samma skrot och korn, varandras spegelbilder i en krackelerande tid.

Vi är varandras luft, vi andas, samma luft. I samma värld. 

Svenska grodor i Finland

Furstarnas möte

Åbo. Turku. Vid västra åstranden. Furstarnas möte. När man ändå hade vägarna förbi kunde jag inte låta bli att göra en egen modernare installation av bronsstatyn, av den ryska konstnären Andrei Kovaltchuk, placerad strax utanför det s.k. landshövdingshuset, numera en del av stadsbiblioteket.

En anekdot från en buss

I lördags, på väg från Nådendal Spa, i bussen (nr 6) in till Åbo centrum, steg en något överförfriskad herreman på. Resans gång - ett skumpande utan dess like, mot destinationens slutmål. Chaffisens något aviga åksätt, han hade en viss förmåga att sitta och pumpa på gaspedalen samtidigt som han konverserade i mobilen, resulterade i att den helgtankade mannen,( på finska), högljutt kommenterade åkfärden.

-”Om du inte har bråttom kan vi faktiskt kliva av och ta följande buss. Eller är det något fel på fordonet?”

Chaffisen tittade reptilsnabbt i backspegeln, en känslan  av kränkning for givetvis över honom och spottet flög.

-”Mitä helvettiä sä meinaat? Mä ajan!” (”Vad i helvetet menar du? Jag kör!”)

 Allting lugnade ner sig kort därefter. Och vi kunde stiga av välbehållna på Salutorget.

Ängvall

Sticker emellan med raffinerad Allsvensk fotboll. Guldet avgörs i sista omgången. IFK Göteborg spelade till sig en matchboll i kväll när laget vände och vann på ett näst intill fullsatt kokande Friends Arena. Starkt. I sista omgången möter Blåvitt Kalmar hemma. Säker etta! Serieledarna Norrköping har en tung uppgift som väntar nästa lördag: MFF borta. Blir en svår nöt att knäcka för Peking.  CL-laget MFF vill gärna avsluta Allsvenskan på ett bra sätt och säkra fjärdeplatsen. Etta! Lennart Johanssons pokal 2015 går därmed till Sveriges framsida d v s Göteborg.

 

Här har ni spelaren, supertalangen, segerorganisatören och rubrikernas man som briljerade och tystade hemmapubliken på Nationalarenan i kväll. Ängeln Gustav Engvall, 19, har haft det motigt under en längre tid men nu verkar det ha lossnat på allvar. I kvällens supertungviktsmöte glänste han och var i det närmaste lysande med sina två mål i segermatchen 2-1. Jodå, det är allt lite Torbjörn Nilsson-feeling över honom, rapp i benen, ben-galen, ständigt på tårna, vågar utmana och finna lösningar där andra går bet. En matchvinnare, helt enkelt. Vi snackar formtopp.

Ett och annat

"Polisen i Dalarna är hård med Rättvik" Ordvitsarna flödar. Plattan från 1977.

Iransk film.

Drömmen blev sann.

Kvartettspel i höstkylan.

Grabbarna bus.

 Craftbeer.

Det gör ont

Dagsjukvården

Dagsjukvården, avd.8, Hus 48, plan 8

 

Den gamla damen har lagt av med peruken

Hon bär nu en liten hemsydd hätta

Den utmärglade mannen

försvinner nästan inne i sin stora schal

Vi har redan fått våra droppflaskor

med cellgifter och blodpåsar,

när syster Emma annonserar:

-Ni har tur idag!

Vi bjuder på kaffe och smörgås

"Hålla glädjen pyrande"

Den blåsiga vinterdagen har gått oss förbi

När jag tankspritt tittar ut

är det redan mörkt

 

(Nina Södergran, född 1924, - HÅLLA GLÄDJEN PYRANDE)

Falkenbergs strandbad

Scott med sitt band

Nalen. Fredag kväll.

Och så står han där då, sångaren och frontfiguren Mike Scott, i egen hög person, med sitt band The Waterboys. Man kan med fog säga att Mike Scott är Vattenpojkarna. Mängder musiker som passerat band genom åren är imponerande lång, vad det nu sedan beror på? Strunt samma. Denna kväll omges han av musiker som är med och lirar på den senaste plattan Modern Blues (2015).

Första gången jag ser The Waterboys live och jag blir inte besviken. Det är spelglädje, ja, ett oerhört drag på scenen. Repertoaren är mestadels hämtad från senaste nyss nämnda skivan men det blandas också givetvis, nytt och gammalt. De drar i gång med Destinies Entwined och efter det glider violinisten Wickham, Scotts följeslagare sedan länge, in i handlingen. Det är tight och vi sjunger med i låten The Nearest Thing To Hip (ordet Shithole i fokus!).

Scott berättar inledningsvis att han varit i kontakt med sin vän Rosanne Cash för att bringa klarhet i om vad Nalen är för ett ställe. Bandet trivs, det går inte att ta miste på. Keyboardisten bjuder på sig själv genom att ständigt vara i rörelse med sitt yviga blonda hår, rena work out-passet, basisten däremot rör inte en min. Och visst kommer den sedan, inte som extranummer, men ändå: The Whole of the Moon. Och alla är givetvis på tårna, sjunger med. Nästan alla, förutom de som fått i sig för mycket av barens njutningar.

Livets berg- och dalbana

Ja, ni vet. Det finns dagar när man bara vill sparka av sig tofflorna och dansa i okontrollerbar eufori. Ingenting känns övermäktigt. Sedan finns det andra surdegsinpregnerade dagar där självförtroendet naggas i kanten och man vill sjunka genom jorden, dra något gammalt över sig. Och plötsligt väller solen in igen och skänker läkande medicin.  Livets berg- och dalbana i ett nötskal. Så är det för oss flesta.

Kaffe urdrucket. Utanför klär vinden av träden. Ställer förstrött ifrån mig Khemiris roman Allt jag inte minns. Rännilar av obekväma tankar forsar och borrar i huvudet. Vad brinner jag för? Vad är meningen med livet? Ekar öronbedövande tyst i min skalle. Skrämmande. På väg ut sedan snubblar jag förstås i trappen, grannen klämmer fram ett enigmatiskt leende. Vem är denne granne, förresten? Under alla år har vi bara sagt hej till varandra men inte mer. Märkligt. Utanför soprummet trampar jag på en snigel. Och klockan fortsätter envetet att ticka.

Återvänder till Bokmässan i Göteborg 2015. Fredag morgon. Traskar runt, på jakt efter klokskaper som i bästa fall kan skänka uppbygglighet och lisa för själen. En palett av ansikten flimrar förbi, ser mig förvirrat omkring, munnen gapar som på en fisk. Och det som skulle ha handlat om fokuslandet Ungerns litteratur förvandlas under några timmar till en protest mot det ungerska styret och landets flyktingpolitik. Och lite längre bort, fast på våning två, står kockarnas kock Leif Mannerström och ansar svamp till taktfasta snålvattenrinnande gommar. Bisarrt, på något sätt.

Samma morgon, lite senare, med en skvätt bjudkaffe innanför västen, armbågar jag mig fram till Se Människan-scenen. Claes Andersson, 78, med ett digert cv på sitt samvete, promotar sin nya diktsamling Att leva, att åldras. Naket och utlämnande beskriver han sorgen och glädjen i att åldras. Under de 20 minuter som samtalet pågår berättar han om försoningens process med sin döde far, dessutom om tillvarons ambivalens: ”Ingenting är enbart vackert, skönt, gott och ingenting är enbart ont, svart, mörkt – utan vi lever som sagt i någon slags brytningspunkt hela tiden och människan är dålig på att leva i ambivalens för långa tider.”

Och för att binda ihop det hela kommer jag att tänka på mannen som jag en sen septemberkväll, för ett år sedan, fann i en skogsdunge, liggande på rygg, vid liv skulle det visa sig, omtöcknad och blodig i pannan. Jag lyckades efter många om och men baxa upp honom, och får honom, efter ett bra tag, att orientera sig till tid och rum.

”Vad är det som får dig att bry dig om mig, du?”

”Medmänsklighet.”

Interiör

Klottersanering

I Fruängen är gräset grönare på andra sidan.

Klottersanerade därefter. Med, ja, just det, Photoshop. Busenkelt.

Hör gärna av er.

Lura i vassen

Raketfart. Upp 28:a placeringar. Finlands nerskällda fotbollslandslag klättrar med stormsteg på den färska Fifa-världsrankingen. Tack vare ljuvliga och efterlängtade segrar mot stornationerna Grekland och Färöarna parkerar landslaget på en fin 64:e plats. Härlig läsning och ett ljus i det annars så dystra bollmörkret.

Blir det sedan vinster i de avslutande EM-matcherna mot Rumänien (borta, 8 oktober) och Nordirland (hemma, 11 oktober) kan det bli riktigt kul. Då är ju finska rödbrusiga vargar snart och nafsar Hamréns mannar i baken. Se upp. Må det gå väl! Tsemppiä, pojat.

Kvällens citat

- Det gäller att inte tänka för mycket på vilka man möter utan man får gå ut och köra.
(Anton Tinnerholm, MFF, inför kvällens möte med Real Madrid)

- Jag tror faktiskt att det är den sämsta bok jag läst.
(Malena Rydell har läst Morriseys "List of the lost")

- Felet med memoarer är att folk ljuger så förbannat.
(Claes Andersson i "Mina tolv politiska år")

Rattle That Lock

 

Gilmour, 69, är tillbaka med sin fjärde soloplatta in his own name. Stämningen känns igen, guran likaså. Bekvämt. Snyggt och kontemplativt. Pink Floydigt. Krävs faktiskt några genomlyssningar innan allt faller på plats.

 

Tänkte från början bjuda er på ett smakprov i form av 5AM (Orchestra teaser) men kom på andra tankar. Därför väljer jag att braka loss med titelspåret. Sedan är jag barnsligt förtjust i instrumentallåten Beauty. Vackert så in i Norden.

 

God kväll./Tommy

Bokmässan i Göteborg 2015