8 oktober 2014

I den virvlande höstvinden

Singlande höstlöv. I mångfaldens skiftande färger. De dansar runt oss, fulla av liv. De lever ett eget liv i den vilda vinden. Några faller genast till marken och klibbar sig fast under en sko. Vi trampar på dem och släpar med dem i smutsen utan att desto vidare reflektera över det. Vi går på. Och inom kort skall allt sopas undan med hjälp av riklig snömängd.

På skolgården, i snålblåsten, byter idolkort ägare, några spelar fotboll, andra hoppar hopprep som om det vore sista dagen i deras liv. En till synes, på ytan, gungande och tillåtande miljö. Tysta överenskommelser och knivskarpa blickar.  En liten klick står utanför och tittar uppgivet och förnedrat på. Utsorteringen av människor sker redan i unga år.

Utanför Coop, han sitter där, vareviga morgon, med pappersmuggen och försöker skramla ihop till brödfödan. Han vädjar desperat om några extra kronor som kan skänka honom ro och en strimma av hopp, allt medan vi rusar förbi, i vår egen slutna värld, stressade med fulltecknade almanackor och skållhett kaffe. Vi har inte tid, det skaver. Det passar inte in i vår världsbild. Sverige – i ett land där alla skall må bra.

Och på Centralen är ännu ett tåg försenat. Det är lätt att spåra ur och skena iväg med tankar och förnuft. Det är svårt att vara människa. Vi värderas efter våra prestationer, det är inget nytt. Vi försöker passa in i normen, få ett kvitto på att vi duger. Det är en hets och en ständig jakt efter att få bekräftelse. En fullkomlig och hänsynslös strävan efter att bli ”normaliserade”. Vi är ju bara människor av samma skrot och korn, ja, av samma kött och blod.

Och när allt kommer till kritan känns det futtigt att i ett välmående land som verkar ha allt diskutera tiggarnas existensberättigande, för att nu ta ett exempel ur högen. Hur orkar vi? Kan vi lägga energin på någonting annat istället? Imorgon kan det vara din tur eftersom livet inte alltid är säkert utstakat. Det är en skör tråd och allt kan förändras över en natt. Vad vet du om din nästa där du sitter i din skyddade och kaffedoftande verkstad, med sju sorters kakor upp över öronen.

Och om sanningen skall fram så är det är inte lätt att få kontakt med andra, komma in i en gemenskap, inte ens för människor födda i detta avlånga land. Vi verkar inte speciellt intresserade av varandra längre. Vad kan det bero på? Måhända är vi så skeva i vårt tankesätt att vi är beredda att omfamna varandra bara om vi är stöpta i samma form. Allt medan löven ringlar ner och kylan biter tag i kind och ben. Och vad är väl ett höstlöv?

Inga kommentarer: