4 oktober 2014

Grannfolket och Hemmer

Teaterföreningen Grannfolket uppförde "Fattiggubbens brud", ett drama av Jarl Hemmer, i mitten av 90-talet. För regin stod Lennart Harrysson och pjäsen framfördes x-antal gånger på Skeppsholmen inför fullsatta läktare. Trots en hel del bekymmer under arbetets gång, manfall i genrepet etc, lyckades teateruppsättningen framställa Hemmers drama med bravur. En fullkomlig succé!




Ovan ser ni några ur uppsättningen för fotografering. Inte den bästa skärpan i bilden men håll till godo ändå. Skärp till er!


Grannfolket har annars varit verksam sedan 1987 och spelar finlandssvensk och finländsk dramatik. Föreningen vill vara ett inslag i kulturutbudet i Sveriges huvudstad och sprida information om finlandssvenskt författarskap.

Ställer man frågan till regissör Harrysson om vad som skiljer en amatörskådespelare från en proffsskådespelare citerar han gärna Peter Brook, som har uttryckt det på följande vis: "Det enda som skiljer en amatör ifrån en professionell är att amatören slutar när motivationen tar slut."

Vem var Jarl Hemmer, egentligen? Den finlandssvenske författaren Hemmer föddes i Vasa, Österbotten, den 18 september 1893. Han tog livet av sig genom att skjuta sig för pannan i diktarhemmet i Borgå på Finlands självständighetsdag den 6 december 1944.

Skådespelet "Anna Ringars" skrev han som drama 1926 och som kortroman kallad "Fattiggubbens brud" några år senare. I "Fattiggubbens brud" som Grannfolket valde att kalla pjäsen, framträdde i symbolisk form Hemmers försonings- och förklaringstanke.

Hemmer grubblade annars över lidandets problem och gav uttryck åt en stark längtan att försona motsatserna i livet och därigenom nå fram till en inre harmoni. I sin mest betydande roman d v s "En man och hans samvete" (1931) - för vilken han belönades med ett nordiskt litteraturpris - försökte han med starkare intensitet än tidigare tränga lidandets och det ondas problematik in på livet.  Hemmer var starkt påverkad av Tolstojs lära och ständigt brottandes med de existentiella livsfrågorna.

2 kommentarer:

kicki sa...

Är det inte så att många poeter och författare från förr har tagit sig själva av daga? Man kan ju undra vad det kan bero på.

Tommy sa...

Måste vara någonting med den själsliga skörbarheten....