Den där kvällen

Mitt största friidrottsögonblick, ja. Gör det väldigt enkelt för mig om jag nämner den där 100 meters tävlingen som jag vann på Centralidrottsplan i Närpes på 70-talet eller när jag under samma era lyckades lägga beslag på andraplatsen i spjutet efter oslagbara kastoraklet Kenneth Kuuttinen.

Och visst, jag begår tjänstefel om jag i sammanhanget inte lyfter fram Viréns osannolika lopp på 10 000 meter 1972 i München där han vid halva sträckan föll men reste sig och löpte i mål som segrare på ny världsrekordtid. Stort. Nackhåren reser sig fortfarande när jag drar mig till minnes.

Tiina Lillaks spjutguld i Helsingfors-VM 1983 (det första världsmästerskapet i friidrott) ger mig också underbara vingar. I ett fullsatt kokande Olympiastadion, inför entusiastisk hemmapublik, frälste hon en hel nation. Sånt glömmer man inte heller i första taget.

För husfridens skull och utan jämförelse är ändå VM i Paris 2003 det starkaste. Den där måndagskvällen, den 25:e augusti, för snart 11 år sedan, när vattnet gick och värkarna satte igång hos frugan.

Vi hamnade helt sonika på Huddinge sjukhus och på kvällen två stora finaler med Christian Olsson och Stefan Holm i huvudrollerna. Kvällen när jag lyckades sega upp frugan från britsen och få henne skrikandes att ta sig an gåstolen och en sväng till tv-rummet där vi båda fick se Olsson hoppa till sig guldet. Holm bärgade hem silvret.

En omskakande och förlösande afton med livmodertappsfokus. Givetvis hamnade friidrotten denna måndag i skymundan. Lite andra bollar i luften då kan jag lugnt påstå. Tack herrar Olsson och Holm - en minnesvärd kväll som sitter kvar för evigt. Ni fick igång min käresta!! Tack min fru för ett fantastiskt jobb. Dagen därpå föddes en förtjusande tös. Det största ögonblicket i mitt liv. Punkt slut.