Tyrannosaur

Den sitter kvar, lämnar mig aldrig verkar det som. Borrat sig in under huden och kliar märkbart. Irriterar. Gör sig påmind, likt en tagg. Skaver. Dagligen.

Paddy Considine långfilmsdebuterade med Tyrannosaur för några år sedan. I juletid 2013 åsågs den av undertecknad.  Och det är ingen munter tillställning, må jag säga. Filmen handlar om samhällets olycksbarn, men i vuxnas skepnad.

Vi får följa med Peter Mullan, i rollen som Joseph, som lever i ett mörkt och söndervittrat samhälle i utkanten av Leeds. Fyllor och slagsmål hör till hans vardag. Den arbetslöse Joseph är en vandrande krutdurk som exploderar i parti och minut. Självdestruktiviteten håller på att förgöra honom. Han vill finna en väg ut ur det svarta hål han befinner sig i men vanmakten och frustrationen är osynliga tatueringar i hans inre. Joseph upplever sig vara predestinerad till undergång.

En dag träffar han en troende ”överklass”-kvinna Hannah (spelad av Olivia Colman) som lever i ett äktenskap där hon systematiskt misshandlas och förnedras av sin man. Josephs och Hannas sorgliga öden utvecklas till ett gripande möte där de finner ro och förståelse inför varandra, ja, och det är just detta möte som anger tonen för filmen – ett momentum. Ett möte, en vänskap som lyser upp deras tilltrasslade öden.

Hur som helst, det mest skrämmande i hela Tyrannosaur-storyn är att verkligheten ofta överträffar dikten. Och vi ser detta överallt, runt omkring oss. Frustrationen, uppgivenheten. Utförsäkrade människor som lever på existens-minimum där varje dag är en kamp för överlevnad. Familjer som slås i spillror. Ja, människor som förlorat allt hopp om en dräglig tillvaro osv.

Hur kanaliserar man sin överlevnad med all den press som det innebär, när allting så att säga rämnar?  Hur hamnar man på rätt köl igen när livets meningslöshet ter sig outhärdligt. Finns det överhuvudtaget någon väg ut ur destruktivitetens starka käft?

Det är frågor som den brittiske regisssören Paddy Considine (f.1974) försöker ta reda på genom denna oerhört starka skildring av människor ”på glid” i sin tillvaro./Tommy