Hon sa. Jag har aldrig gråtit. Eller, jo,jag har aldrig gråtit öppet, bara i min ensamhet när ingen annan ser eller hör. Ibland har jag vaknat mitt i natten och låtit känslorna flöda, för några korta sekunder bara, inte längre stunder, inte alls, sen måste jag skärpa till mig, torka tårarna, tvätta av ansiktet, inte lämna spår, radera allt. Vet inte, kanske det har att göra med min uppväxt. Minns inte om jag grät då heller, när jag var liten. Vi barn fick aldrig visa oss svaga. Pappa sa ofta, det minns jag som i går, det är förbjudet att gråta eftersom det är ett svaghetstecken. Rikta bara blicken upp mot skyn och be om styrka och vägledning. Då löser sig allting. Alla bekymmer försvinner. Aldrig visa dig svag. Nej. Aldrig. Bara förtrösta.
Jag sa. Du. Hos mig kan du gråta ut, om du vill, när det kommer över dig. Förresten. Egentligen känner jag dig inte så bra men du vet var du kan nå mig om du behöver lätta och skingra det svarta som ansätter dig. Jag skall lyssna, inte konstla till det. Jag tänker inte ställa krystade frågor. Och du skall veta att när du visar din svaghet är du som starkast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar