Familjen hade flytt undan krigets fasor och förintelse i Syrien och stod nu med sitt bagage utanför ett hotell i Söderort, i ett kyligt Stockholm, övergiven i ett främmande land. Vind för våg. Fem sportbagar till bristningsgränsen fyllda med förnödenheter och i ögonen ångestens skräckfyllda blickar. En familj på fyra personer. I ett nytt land. På flykt från ett fullskaligt krig i hemlandet.
Söndagskväll. 2012. I december. Familjen på väg till Centralen, i fullpackad taxi, för vidare transport med tåg till flyktingförläggning i Skövde. Fadern i familjen förklarar med sprucken röst och på knagglig enegelska hur de lyckats fly till Sverige efter en minst sagt strapatsrik färd. Våra liv är slaget i spillror, vi har ingenting kvar, säger mannen och slår ut med armarna.
Berättelsen ovan berättade en kollega för mig för en tid sedan. En verklighetsskildring som ständigt pågår. Detta traumatiserande av oskyldiga offer, i ett krig som pågått i ca 18 månader
Jag får onekligen perspektiv på tillvaron samtidigt som jag häller upp kaffe. Svart. Utan mjölk men med tak över huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar