I helgen roade jag mig genom att snickra ihop en egenhändig text i Öijers anda. I övrigt ingen jämförelse. Resultatet blev som följer:
Vi är som ensliga träd som vajar i snålblåstens skräckfyllda skamgrepp. Sköra förgreningar i en ondsint värld som slits mellan mörka stormar. Vinden river upp sår i våra ansiktsböcker. Sårfyllda blad som tappat mark. Omkullvräkta barnvagnar vid banvallen. Ett sönderslaget paraply i regnet. Se. Frösundavik och dö'. Löv. Är allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar