24 september 2012

Träd

Under åren har han blivit något av en husgud för mig. Jag talar om poeten och författaren Keats Bruno Öijer som för någon vecka sedan tilldelades Aniarapriset.  Ett pris bestående av 50 000 och en skulptur.
I helgen roade jag mig genom att snickra ihop en egenhändig text i Öijers anda. I övrigt ingen jämförelse. Resultatet blev som följer:

Vi är som ensliga träd som vajar i snålblåstens skräckfyllda skamgrepp. Sköra  förgreningar  i en ondsint värld som slits mellan mörka stormar. Vinden river upp sår i våra ansiktsböcker. Sårfyllda blad som tappat mark. Omkullvräkta barnvagnar vid banvallen. Ett sönderslaget paraply i regnet. Se. Frösundavik och dö'. Löv. Är allt.

Inga kommentarer: