Lyrik. Prosa. Och andra tankar. Uppkäftighet och häftiga strider. Ger mig hänsynslöst in i en liten drabbning med Heinrich Heine (1797-1856). Fråga folk på stan om de vet vem Heine är och ni får antagligen nej. Han införde en ny ton i den tyska, ja, i den europeiska lyriken.
I diktcykeln Tyskland. En vintersaga (Deutschland, ein Wintermärchen) som har kallats för "världslitteraturens kvickaste och mest gallsprängda politiska satir" ger Heine uttryck åt sina tankar om Tysklands dåtid och samtid. Heinrich hånar allt som tycktes honom avskyvärt i det samtida Tyskland; pickelhuvorna och militärdrillen d v s frasmakeriet.
Tyskland blev för honom trångt ety censuren gjorde det surt för det fria ordets män. Heine ådrog sig mycket hat från de reaktionärt sinnade kretsarna och mycket uppseende fick förstås hans förbittrade strid med skalden von Platen. Heine lät honom – sedan han själv utsatts för von Paltens hån – skymfligt figurera i Die Bäder von Luca.
Till yttermeraförvisso kan förtäljas att julirevolutionen blev den signal som kom honom att stärkas i sitt beslut att flytta över till Frankrike, Paris. Där kom han att bo under resten av sitt liv. Man kan säga att Heine blev sin tids store emigrantförfattare.
Så drabbades Heine av ett fruktansvärt slag. En fortskridande förlamning band honom under åtta år vid sjuksängen. I "madrassgraven", som han kallade den kom han emellertid att skapa sina största dikter. En dag i februari förlöstes han så från sina plågor.
Avslutar helt prompt med att rycka loss några strofer ur Tyskland. En vintersaga. Håll i hatten:
Så stela och styva de gå de omkring,
så vaxljusraka i ryggen,
som hade de slukat den hasselkäpp
de förr fingo smaka på ryggen.
Ja, riktigt försvann ju käppen ej,
de ha den kvar där inne,
och är ej befälets närgångna "du"
av Fredriks "han" ett minne?
Den långa mustaschen är ju blott
piskdömets sista resa;
den piska de hade i nacken förr,
den ha de nu under sin näsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar