2 september 2015

I kontrasternas välfärdsland

För att bespara er tid, kära läsare, fattar jag mig kort beträffande sommarledigheten. I en slags intensiv avspändhet, konstaterar jag att allting förflöt oklanderligt. En resemeny som bestod av ett par skandinaviska utflykter med inte alltför mycket solgass. Men, att resa i fredlig planenlig tid med förbokade hotellrum är få förunnat, sa jag till mig själv, härförleden, där jag stödd på armbågarna på ett räcke, i den sena kvällstimmen, stod och blickade ut över ett torg som på bara några minuter befolkades av skugglika silhuetter, fullastade med Ikeapåsar och svarta sopsäckar.

Och väl tillbaka i den lilla vrå av världen, i en avkrok som stavas Stockholm, i de sista skälvande stunderna av sommaren, när solen blygt tittar fram mellan trädtopparna, i månadsskiftet augusti–september, när vi redan så smått börjar sukta efter nästa års Allsång på Skansen, tassar jag i de redan upptrampade spåren och skrapar försiktigt på uppluckrad fasad. Skeendet i samhället är bekymmersamt och de värsta farhågorna besannas. Och pannan försätts i djupa veck, i kön utanför korvkiosken.

Tre tjejer i 11–12 års-åldern åker rulltrappa på en tunnelbanestation i Söderort. De blir verbalt ofredade av en herreman. Ingen kommer till undsättning, vare sig åt det ena eller andra hållet.  Nere vid Coop, en förstaserve därifrån, blir en kvinna bespottad och slagen av ett gäng brölande tonårspojkar. I en förort bränns en tillfällig boning ner till grunden. Inne på en restaurang passerar ordharangen ”vissa folkslag är minsann felknullade” med axelryckningar och tystnad. Och ovanpå allt detta, den digitala hatvåg som formligen översvämmar oss, något som främst vuxna män sysselsätter sig med utan att ens skämmas.

För ett par dagar sedan uppmärksammade jag en nedgången man sittande på en parkbänk.  Han blottade en högerfot som såg allt annat än sund ut. Svullen fot var väl det minsta bekymret, lät han mig förstå. ”Nej”, som han sa, ”det värsta är ändå ensamheten, den gör mig fullständigt själsdöd men, tack du, för visad omtanke.”

I kvällningen, i kontrasternas välfärdsland, delar jag en uppmaning och ett råd från poeten och författaren Bob Hansson: Kan vi vara snälla nu. För sen dör vi faktiskt.

18 augusti 2015

Feber

Det glömde jag berätta men nu kryper jag fram till korset och blottar min strupe. Jo, senast vi åkte Finlandsfärja hade jag, inför resan, i ett svagt ögonblick, lovat (det kommer jag i och för sig inte ihåg) de övriga i familjen  att i en dimmig karaokebar framföra AC/DC:s låt "Thunderstruck" (från albumet The Razor's Edge, 1990).

Nån timma innan "föreställningen" skulle dra i gång kände jag mig plötsligt febrig, febern steg väl uppemot en 37.1, och ont i halsen hade jag. Nej, jag kände mig inte alls kry för att stiga upp där med micken i högsta hugg.

Det bidde således inget av framförandet. Nå, det går fler tåg eller snarare båtar i det här fallet. Kanske.

12 augusti 2015

Nu och då



Spjutet har landat och på östfronten nytt. Det var väl för väl och glädjande nyheter. I Kuortane i lördags hivade Sanni Utriainen, 24, iväg pinnen så att nackhåren reste sig. Resultatet och perset 63.06, det längsta finländska kastet på över åtta år, innebär att hon kan kvittera ut en VM-plåt. Med andra ord, finländskan kan packa ner mössa, ett glatt humör och spikskor i trunken och bege sig till Peking med huvudet högt.

Lyckas hon med samma prestation som i Kuortane kanske hon kan nå en sjunde-åttonde plats i finalen (30.8), och då tar jag i så att jag spricker, men först skall ett nervdallrande kval (28.8) klaras av. I den finländska spjutstatistiken, med nuvarande spjutmodell, är bara Tarvainen, Ingberg och Kolkkala snäppet bättre.


När jag ändå är i farten och spjuten viner runt öronen vill jag passa på och presentera Anna Verouli. Grekiskan vann, till hemmapublikens stora förtjusning, EM guld i Aten och året dateras till 1982.

Några år därefter, har jag för mig, jag vill inte ens kolla upp det, ertappades hon med byxorna nere och tassarna i brödrosten. Verouli testades positivt för nandrolon, om jag inte missminner mig, i samband med OS 1984.

9 augusti 2015

Foton från Finland

 
 Alla vägar bär till Kåtnäs.
 
 
 Järnvägsbron över Närpes å.
 
 
 Centralidrottsplan i Närpes. Under upprustning.
 
 
Replotbron. Invigdes 1997 under pompa och ståt. Mäktig syn. Total längd: 1 045 meter. Höjden 82 meter. Sedd från väster. "Svindel!", sa bonden.
 
 
 Föräldrarnas utedass i skärgården i Nämpnäs
 
 
Don't count your chickens before they're hatched.

8 augusti 2015

Nattens Assar


Frid över hans minne

På vägen ner från Sydösterbotten till Åbo hamn stannar vi till i Kortela, på ABC, för en kortare paus. Min vana trogen greppar jag tag i en tidning, denna gång Länsi-Suomi (Torstaina 6. Elokuuta 2015) och får syn på en notis som fångar min uppmärksamhet.
 
 
Antti Leppänen är död. Hockeymålvakten hade sin storhetsperiod under 70-talet och representerade Suomi i 98 A-landskamper. Leppänen var under hela sin karriär moderklubben,Tammerfors-laget, Tappara trogen.
 
Han deltog i 98 A-landskamper, tre VM, ett OS och en Canada cup-turnering (den första 1976). Inför hemma-VM 1974 skadade han sig i knät vilket medförde att reserven Wetzell tog hand om spaden och resten känner ni till: Wetzell ertappades senare med efedrin och dopingskandalen var ett faktum.
 
Själv har jag klara minnesbilder från hans tid mellan stolparna. Sånt glömmer jag aldrig. Den något kantige, runde, ägare av enorma polisonger, ville ogärna ner på isen och larva sig. Publikfrieri fick andra sköta om. Han stod mest. Och stod. Stelt. Placeringssäker! Den första målvakten i de finska rinkarna att använda sig av skräckinjagande mask. Och han höll masken.
 
Jag har tidigare, i ett blogginlägg, rankat de bästa finska puckmottagarna på min alldeles speciella lista. Leppänen platsar inte bland de tio. En lista som är bäst före. Dags för en uppdatering?
 
"Leppä" blev 67 år. Frid över hans minne.
 

1 augusti 2015

Hjärtslag och andningsfrekvens



Det där med att "låtsas som om att det regnar". Vissa arter som is- och brunbjörn når upp till hastigheter av 40 eller 50 km i timmen. Detta har jag snappat upp på google. Intressant.

Cyklisten bör under rådande omständigheter klara sig med skinnet i behåll, om nu inte en ynkrygg dyker upp från ingenstans och slänger en kopp urin på cyklisten. Då kan det sluta riktigt illa. Jag vill inte alls tänka på det. Nej, nu skall jag krypa till kojs. Ingen ide att sitta uppe längre. Ses runt hörnet imorgon.

31 juli 2015

Man borde

Vid frukostbordet. En tidig, en alltför tidig morgon, där natten genomlidits av grannens skällande byracka.
-"Vi borde kanske ta en sväng till Jurva när vi ändå är i farten och i krokarna."

Likadant i en loppisaffär härförleden. Vi hade knappt hunnit ut därifrån, jag nickande, eftertänksamt och en aning uppspelt.

-"En loppisaffär borde man kanske ha!"

Samma dag, fast lite senare, kom en frän HD glidande förbi vilket fick mig att utbrista: -"En sån borde man ha, hoj, alltså."

Helt klart. Man borde göra det ena och det andra, helst också det tredje. Ja, man borde skriva en bok, resa till Tanzania, Zanzibar, Central park. Gå med i Miljonlotteriet etc. Man borde rycka upp sig helt enkelt, få tummen ur.

Nå, för att återvända till frukostbordet.

-"Borde å borde. Man borde. Man borde hela tiden och i ett kör. Det är den mest frekventa frasen som kommer ur ditt gap. Du tjatar hela tiden. Bestäm dig någon gång. Fatta ett beslut, sluta tjata!"

Ja, man borde kanske det. Sluta tjata, alltså. Mitt tjat och min obeslutsamhet förgör min omgivning. Borde kanske omsätta tankarna till praktisk handling.

Kort därefter, beslöt jag mig för att hoppa över en tredje mugg svart kaffe. -"Jag borde sluta med kaffet",säger jag, men bara inne min skalle.


(Bilden här har inget med texten att göra, egentligen.)