23 november 2014

Aleksis Kivi

Bland rökpörten och spiltor, ni vildmarkens gråa vargar! Det är dags att damma av Aleksis Kivi. Han hette egentligen Stenvall i efternamn. Han föddes i Nurmijärvi 1834, Palojoki by, i ett mycket fattigt hem där fadern var skräddare. Aleksis lärde sig läsa först vid 17 års ålder då en gammal sjöman tog sig an honom och undervisade honom svenska. Sedan gick allt mycket fort. Som 23-åring tog han studentexamen varefter han började skriva, först på svenska men snart på sitt eget modersmål.




Kivi, och det är ingen underdrift, blev en banbrytare för den finska litteraturen och redan som 26-åring fick han Finska litteratursällskapets pris, en prestigebelöning, för sin roman Kullervo. Kivi levde utblottad och hans diktarbana kanske aldrig hade kunnat fullföljas om han inte råkat träffa kalaskokerskan Charlotte Lönnqvist, som bodde på en gård i Sjundeå, utanför Helsingfors. Kivi bodde hos henne. Damen ifråga var hans stora hjälpreda.


I Sjundeå utvecklade sedan Kivi en våldsam aktivitet. I rask takt var han klar med Sockenskomakarna och 1869 kom en enaktare. Lea, som hade en biblisk prägel. Och som kronan på verket leverade han Sju bröder, först i bokform och sedan som skådespel. Framför allt har ju Sju bröder blivit en folkkär klassiker på teaterscenerna. Och det är kanske i Sju bröder som Kivi bäst målar upp protypen för den envise och uthållige finnen, det vi kallar för finsk sisu. Och till detta tillfogar vi även knivar och rejäla intag av alkoholhaltiga drycker.


Bara drygt ett år efter att han skapade Sju bröder drabbades han av psykisk ohälsa och hans liv försvann in en tät dimma. Redan 1872 lämnade han jordelivet, endast 38 år gammal.

21 november 2014

Återkomsten

När det gäller film finns det alltid något för någon, jag drar paralleller till ett gigantiskt buffébord. Och vi är överens om att filmen som konstform ligger i betraktarens ögon och där av högst personlig att bedöma. En filmupplevelse generar ofta, i gemensamma diskussioner efteråt, i känslan av att det inte alls var samma film man just såg. Så olika kan intrycken vara från en och samma film.
Den ryska filmen med titeln Återkomsten i regi av Andrej Zvjagintsev är en pärla  som fallit i glömska. Fram till för två veckor sedan hade den gått mig obemärkt förbi och därför vill jag inte kalla mig för cineast!  Inte än. Råkade få tag i den av en slump, på vinst och förlust. Nu vill jag lyfta upp den på en given piedestal på filmkonstens himmel. Ja, jag vill slå på stora trumman. Zvjagintsevs mästerverk har cementerat sig fast på min alldeles personliga tio-i-topp-lista över filmer jag sett.

Återkomsten premierades bland annat med Guldlejonet i Venedig 2003 och året där på erhöll den en Guldbagge i kategorin för bästa utländska film. Om jag inte är helt fel ute, så är filmen regissörens debut i sammanhanget.

Filmens handling: Fotbollspelandet avbryts, bröderna Andrej och Ivan rusar hem en eftermiddag, för att i nästa sekund hitta sin far, i moderns sovrum. Var han varit under 12 år? Och vad är faderns egentliga anledning till återbesöket efter alla dessa år i ”karantän”? Hans återkomst i hemsfären, likt en Kristusfigur, blandas med misstro och hatkärlek, främst hos den yngre sonen, Ivan. Fadern visar sin makt, han avskyr svaghet och klagan, och tar med sönerna ut på ett äventyr som varar i närmare en vecka, det som bara skulle bli en helgutflykt. De hamnar på en fjärran ö lång ute någonstans i vildmarken.

Tempot är långsamt, vilket inte förtar helhetsintrycket det minsta, tvärtom; man sugs in i de dramatiska undertonerna som råder mellan den kylige fadern och sönerna. Gestaltningar är magnifikt framförda, närvaron är total.  Och så gott som alla scener är filmade utomhus.  I slutskedet, den med roddbåten i ett dimlandskap, är rent ut sagt filmhistoria!

Det här en film som har många bottnar och genererar många frågetecken. Det kanske inte finns några givna svar till det som utspelas i detta drama. Symboliken där med hopptornet, vad vill den berätta oss? Och det sa jag inte, som för att understryka filmens genialitet: fotot är enastående.

17 november 2014

Min häst

Såg en intervju med deckardrottningen Läckberg härom kvällen där det framkom att hon besvarat allas vår Leif GW Perssons kritik - han har ju jämfört hennes författaskap med "Min häst" - med att skicka en årsprenumeration av nämnda tidning till hans kontor på Rikspolisstyrelsen. Stor humor.

12 november 2014

Red Army på filmfestival

Ingen har väl missat att Stockholms filmfestival fyller 25 år? Pågår som bäst. Som vanligt ett fullspäckat mångsidigt program, över 200 aktuella filmer från hela världen. Den världsberömda kinesiska konstnären Al Weiwei har erbjudit festivalen en is-skulptur som skådisen Uma Thurman avtäckte tisdagen den 4 november på Norrmalmstorg. Ja, ett hejdundrande filmfestivalfyrverkeri av största dignitet. Ett kalas för varje sinne och smak.
  
 
En film som jag har högt på listan och som jag gärna vill se är Gabe Polskys hockeydokumentär om det sovjetiska ishockeylandslaget som under 80-talet spelade bättre och vackrare än något annat lag, en fulländad hockey i ett parallellt universum. Dock, svårt att få tag i biljetter har det berättats för mig. Jag får ge mig till tåls, i sinom tid dyker den väl upp i en TV-ruta eller något i den stilen. Får se vad jag hittar på?

Är man det minsta intresserad av ishockey - eller bara närtidshistoria i största allmänhet - är "Red Army" ett måste, skriver Mattias Dahlström i festivalprogrammet.

Ja, och det vore mig förmätet, ett sätt att dumförklara er, att räkna upp namnen på de fem herremännen på bilden ovan. Ni kan dem redan, för evigt inskrivna i minnet och hockeyhistorien.

9 november 2014

Kvällens insta


Älvsjö centrum


Retro. Kassettband.
 

Frågan.
 

Strumpvin.


Steely Dan.

8 november 2014

Ryggar


Nya inköp. Logistikproblem. Hyllmetrarna räcker inte till, inser jag. Tryckt stämning. Ett stillsamt kånkande fram och tillbaka. Varsam hantering. Ryggar tillbaka, hittar dubbletter. Bestämmer mig för att skänka dem till Myrorna.

En Paasilinna till! I samråd bestämmer vi oss för att placera Paasilinna, de är uppe i tjugotvå nu, tillsammans med Waltari och Linna. Så får det kanske bli. Och vad skall vi göra med det rysk-svenska lexikonet? Mankells? Loppis? Klockan är sen. Får sova på saken.

5 november 2014

Snacka med en vägg


Jag hade för avsikt att skriva en dialog, kryddad med undertexter, men jag skippar det, kanske lika bra. Bilden är talande nog.

En svensk hockeylirare sade en gång att det var som att köra in i en vägg, om man försökte tackla farbrodern med CCCP på tröjan.

4 november 2014

Råd och analys

"The mornings after Kenny had stayed out, beyond the last bus, until he'd had to bum a ride or pay for a cab and got home to find Monica faking sleep, faking because she never slept that quiet, those mornings, she'd only put her own cup of coffee in the microwawe. Never his."

(Chuck Palahniuk - writing advice)

 - - - -
 
"Laget gör en riktig riktig bra match mot ett riktigt riktigt bra lag."
 
(Lars Lagerbäck - fotbollsanalys)


1 november 2014

Fallada

Det är svårt - för att inte säga en omöjlig uppgift - att på ett futtigt blogginlägg sammanfatta Hans Falladas händelserika och brokiga liv. Jag låter bli. Komprimerar inlägget.

Fallada, eller Rudolf Wilhelm Friedrich Ditzen, som var hans riktiga namn, föddes 1893 i Greifswald. Hans liv kom att bli mycket dramatiskt med inslag som dråp, förskingring, självmordsförsök, mentalsjukdom, alkohol- och narkotikamissbruk. I 18-års åldern var han tvungen att lämna gymnasiet då han dödat en kamrat i duell samt kort därefter gjort ett självmordsförsök. 1923 hamnda han första gången i fängelse på grund av förskringring.

Det var först efter succén med Kleiner Mann, was nun? som han kunde börja leva på sitt skrivande och året var 1932. Trots censur och politisk förföljelse valde ändå Hans Fallada att stanna i Tyskland under kriget och räknas numera som en av landets verkligt betydelsefulla 1900-talets författare.

Jag har läst 110 sidor i Ensam i Berlin och den griper verkligen tag i mig. Boken gavs första gången ut i Sverige 1948 med titeln En mot alla, då med flera centrala avsnitt strukna. Fallada dog för övrigt 1947, några månader innan boken publicerades.